Tillkomst och utveckling under medeltiden.
Norrby är en av de äldsta byarna i Snappertuna, anlagd i det första skedet av den svenska kolonisationen av Nyland under 1200-talet. Därom vittnar namnet (parallellnamn till tvillingbyn Söderby), liksom storleken (till arealen en av de största byarna på Degerölandet). Landhöjningen har i dag kraftigt förändrat byns geografiska belägenhet. På medeltiden låg bybacken helt nära havsstranden, intill det då breda sund som sträckte sig från Dragsviksfjärden mot söder, ner till Trångsund. Det innebar att bönderna i Norrby hade rika naturresurser av strandängar, fiskevatten och lämplig skog till sitt förfogande.
Om Norrbys höga ålder i bysamfundet vittnar också det stora antal hemman som fanns i byn. I den första jordeboken från år 1540 upptogs sex hemman. Vi kan utgå ifrån att de alla låg i en tät klunga på den plats som också i dag utgör den egentliga bybacken med dagens storgård. Om man räknar med 5–7 personer per hemman, bör befolkningstalet ha varit ca 40 personer. Djurens antal per hemman var det dubbla, vilket bör ha skapat avsevärd trängsel i byn.
Från bondby till herrgård
Vid mitten av 1500-talet var den medeltida jordbruksstrukturen med små hemman och mycket kreatur redan i full upplösning. Den svenska stormaktens tillväxt, med hårda skatte- och soldatuttag, gav extra fart åt strukturomvandlingen. Mest dramatiskt syntes den just i Norrby. Från att vid medeltidens slut ha varit bygdens största bondby med en mångsidigt differentierad näringsstruktur, hade den fram till år 1700 omvandlats till en enda storgård, med status av rusthåll (svarade för ryttare med häst och mundering till den svenska krigsmakten – mot skattefrihet).
Mannen bakom omvandlingen av Norrby till en storgård, ja rentav herrgård, var uppbördsmannen Anders Ingman, bondson från Ingvalsby i norra Karis och ingift på Norrby. Som en uppåtsträvande ståndsperson såg han sig som en adelsmans vederlike och markerade det genom att tillsammans med makan bekosta målningen av predikstolen i Snappertuna nya kyrka år 1701.
Ingmans visioner för Norrby och sin egen karriär var stora och vittfamnande och hade säkert lyckats om de inte stäckats av stora nordiska kriget och den ryska ockupationen av Finland 1713–1721. Flykten till Stockholm och bristen på ekonomiskt kapital gjorde att omvandlingen av Norrby till ett fullt utbyggt storgods kom av sig. Det gällde också de följande, ofta adliga ägarna, som inte förmådde göra Norrby till en riktig herrgård vad gällde byggnader och odlingsstruktur.
Därför kom Norrby att bli ett av de många storgodsen i bygden, som byggde upp sin produktion genom att dela upp de yttre delarna av gårdens odlingsmarker på torp, vilka sedan svarade för dagsverken på dess kärndel, herrgården. I uppbyggandet av torparväsendet var Norrby, tillsammans med Raseborgs kungsgård, föregångare i bygden. Systemet var rationellt i ett kapitalfattigt ekonomiskt system och trots sina brister var Norrby med sina nio torp bygdens förmögnaste gård år 1800.
Stagnation – upplösning – omvandling
Norrby blev emellertid också föremål för olika spekulanters försök att med herrgården som bas skapa nya förmögenheter. Vid tiden för Finlands avskiljande från Sverige år 1809 befann sig Norrby i en av spekulationer skapad kris.Herrgården stod rentav inför sin upplösning, men var ändå som storgods så pass värdefull, att kapitalstarka ägare kunde garantera dess bestånd. Att krisen inte var löst framgår dock av att Norrby genomgick förhållandevis täta ägobyten under hela 1800-talet. Det förhindrade också Norrbys omvandling till ett med moderna, rationella jordbruksmetoder odlat storgods.
Först den sista ägaren före första världskriget hade resurser att år 1910 bygga en modern, ståtlig mangårdsbyggnad. Torparstrukturen bibehölls dock och blev också Norrbys öde i samband med de dramatiska händelserna vid Finlands självständighetsblivande. Förändringarna då blev minst lika dramatiska som när de små bondhemmanen utplånades under 1600-talets lopp, men nu åt motsatt håll. Som torpardomän var Norrby genom den nya torparlagen av år 1918 dömd att upplösas, i synnerhet som gården befann sig i dess största kris någonsin. Under åren 1916–1919 hade Norrby hela sex olika ägare. För att rädda jorden i svenska händer inhandlade AB Svenska Småbruk och Egna Hem hela Norrby år 1919. Bolaget ledde sedan under de följande fem åren den totala omvandlingen av gården genom en serie regleringsförrättningar (torpen) och försäljningar. Det resulterade i en uppstyckning av herrgården i ett stort antal småbruks- och bostadslägenheter. Sammanlagt utbröts 20 lägenheter om 400 hektar. Huvudstommen av herrgården med den nya mangårdsbyggnaden blev kvar som en medelstor gård (länge kallad Grönvik), bestående av totalt 100 hektar (varav 30 hektar åker). Man kunde säga att Norrby därmed inom loppet av bara fem år återtog den struktur av en by av småbönder som man en gång hade byggt upp under medeltiden. Ingen by i Snappertuna har under historiens lopp genomgått så stora och snabba strukturomvandlingar som Norrby.
Henry Rask Henry Rask, Snappertuna – en kustbygds hävder. Del I. Forntid – 1809 (Ekenäs 1991). Ola Brenner, Snappertuna – en kustbygds hävder. Del II. Efter 1809 (Hangö 1975).